VOLTIGE
Voltige tillhör en av de äldsta sporterna alla kategorier och utövades redan under antiken. Det ingick i utbildningsprogrammet för de unga romarna från överklassen. Namnet kommer från franskans ”la voltige”, som betyder – luftsprång.
Olympisk gren
Första och enda gången voltige varit olympisk gren var i Antwerpen 1920. Både lag och individuella deltog. – ”De voro oklanderligt klädda i vita byxor och skjortor, blå halsdukar, blågult skärp samt vita strumpor och skor”, rapporterade närvarande press. Programmets lättare del gick oklanderligt förutom att furir Kristoffersson vrickade foten i det första enkla sidsprånget, frivolt över fyra hästar. Furir Mårtensson klarade en frivolt över 8 hästar. Det svenska laget slutade på en hedrande bronsplats.
Sporten utvecklas
I slutet av 40-talet började sporten likna dagens voltige. 1958 hade man de första riktlinjerna klara och 1964 kom det första officiella tävlingsreglementet. Ett internationellt reglemente trädde i kraft 1983. Första EM:et gick i Ebreichsdorf utanför Wien 1984 och första VM i Bulle, Schweiz 1986.
Ellen Jönsson på hästen Don Giovanni SM i Sala 2012, Örestads Ryttarförening
Snabb utveckling
Ryttar-VM i Stockholm 1990 innebar att intresset för voltige ökat lavinartat. Från att tidigare i huvudsak funnits i Uppland och Skåne finns voltigeverksamhet på ett flertal ridklubbar från Malmö i söder till Jokkmokk i norr. Kvaliteten har ökat bland annat tack vare hjälp av tränare från Tyskland och Danmark. Tyskland med sina ca 50 000 voltigörer tillsammans med Schweiz har varit föregångsländer.
Voltigeträning
För att bli en framgångsrik voltigör räcker det inte att enbart träna grundövningarna och kür. Kondition, dans, koordination, taktkänsla och rytm är sådant som kompletterar. Knän och leder belastas extra mycket i voltige. Likheterna är stora med gymnastik men en stor skillnad ligger i styrkan, dvs man måste i allmänhet vara starkare som voltigör än som gymnast.
Hästen viktig
En lagvoltigehäst får inte vara för liten. Den bör vara minst 1,70 m i mankhöjd men gärna större, upp till 1,80 utgör inget problem. Hästen får vidare inte vara för kort. Rörelserna blir då inte tillräckligt mjuka och voltigörerna får inte plats på ryggen, som inte får vara för spetsig. För elitvoltige måste hästen vara utbildad i medelsvår dressyr. Annars kan hästen inte hålla sin form, galoppen blir för snabb, stötig och obalanserad. Hästarna dresseras och smidighetstränas som vilken tävlingshäst som helst. Den kontinuerliga träningen är mer inriktad på dressyr än hoppning. Extra viktigt är att man arbetar hästen med tömkörning och longering eftersom det är så en voltigehäst tävlar. För voltigehästar tillkommer speciellt träningen tillsammans med voltigörerna. Den måste också tåla att man spinger vid sidan för att hoppa upp, sitter på halsen, står på ryggen, hänger på sidorna osv. Även sorlet från publiken och applåder före inspringningen är något hästen måste tränas för.